mörkret faller allt snabbare nu och hösten står och väntar runt hörnet, de sista sommardagarna har sjungit ut och kvar står vi som överlevde. Man känner hur ångesten kryper allt närmare inpå och man vill egentligen bara stanna tiden för ett tag, för att få en chans att samla alla tankar och funderingar, att möjligen få en hel hets bild av vad som var och vad som komma skall. Jag är nog mer förvirrad nu än då och att ord kan förvirra är väl ingenting nytt, men när man inte riktigt förstår innebörden av orden som sagts, eller av de meningar som bytts så står man bara kvar där mitt i det tomma intet och undrar om det verkligen var värdt det, värt att börja riva upp i allt igen. jag har själv satt mig i denna situation och jag önskar bara att jag hade klarat av att vara starkare, klarat av att ta det där sista slutgiltiga steget men jag fixar det inte. Jag vet inte om det är ensamheten som skrämmer, eller om det är sån att jag inte är redo för att släppa taget riktigt än eller så är det så enkelt som att jag faktiskt saknar det, mer än vad jag själv trott...                                                                   Lägger tankar och funderingar åt sidan nu och säger Godnatt! kärlek/ DS