I prinicp står man mitt i livet just nu, en milstolpe är passerad och snart är det dags att ta ett steg till ut i den vida världen. Men inte riktigt än, jag känner att jag vill stå kvar och stampa här ett tag till, för just nu trivs jag. Jag känner att jag lever och njuter av vad livet har att erbjuda och jag uppskattar det jag har. Samtidigt som jag ständigt blir påmind om hur fort allt bara kan vara över. jag försöker skjuta bort alla tankar och funderingar kring allt men i slutändan går det bara inte, tanken slår mig varje dag och jag har nog inte förstodt det än, förstodt att du faktiskt inte existerar på den här planeten längre. Det är så mycket tankar och funderingar som jag försöker få ut i ord men det är som om orden inte räcker till, ibland är alla världens ord alldeles för små.

Jag vill även passa på att tacka min sambos för denna helg.
den var som den för det mesta alltid brukar vara,
ett enda stort tabrage.



Kärlek / ds