Jag visste vad som väntade mig när jag återvände till Narvik, jag visste att känslor och minnen som jag försökt förtränga skulle krypa fram igen. Men jag visste att tiden var inne, tiden för att släppa allting fritt.
Blev ett litet äventyr i sig det där med att leta på din gravsten, traskade runt i två timmar där på fredagen för att försöka finna dig och medan jag gick runt där bland gravarna så tänkte jag hela tiden att " oj vad han måste skratta åt mig nu om han ser mig" och för mig är det ingen tvekan om att du fortfarande finns här runt oss. Somliga kanske tycker det låter hel knäppt, men jag tror på det och jag känner det och ja, jag tycker det är vackert.
Kanske mest påtagligt blev det när jag och kattis gick runt där och leta och jag helt plötsligt kände hur det knöt sig i magen, som om det blev svårt att andas och när jag berätta det för Kattis sa hon bara " ja det är nog inte så konstigt, för där ligger han"
Det var en lättnad i hjärtat att finna dig, men fortfarande så svårt att förstå att du inte längre finns med oss levande här på jorden. Känner sånna skuldkänslor över saker jag skulle ha gjort, saker jag skulle ha sagt till dig.
och nu är det som om jag försöker ta igen det med människorna här, jag vill tro så gott om allt och alla och ger alla en andra chans, en chans som vissa av dessa människor inte förtjänar. Människor som jag förlängesedan skulle ha förstått att inte är värd min tid eller energi, men det är bara det att om jag skulle ge upp och bara låta det passera så skulle det kännas som ett misslyckande för alla är ju värd en andra chans, eller?
och det är först nu det gått upp för mig varför jag gör som jag gör, därför att dessa människor kan jag ge en andra chans. Dig fick jag inte ens en andra chans att träffa.

Men jag är glad över att jag fick tadel av den korta tid du fick här på jorden.
Och jag ser framför mig hur du skatear runt där i himmelriket nu och bara ler.
Det är en vacker syn.




See you on the other side Mathias - <3

Kärlek/ds