är det värt det? värt det, att uppoffra så mycket. Jag känner mig själv allt för bra och egentligen vet jag att det inte är det. jag vet att jag vill, jag vet att du vill, så nära men ändå så långt ifrån, jag har insett det, vi har insett det - Vi är så nära, men ändå så långt ifrån.
jag kommer tänka på dig, jag kommer sakna dig, du kommer göra mig galen - men, vi två blir aldrig ett.
.
.
sista natten hemma i Sverige kunde jag bara inte sova. Så drog upp min gamla dagbok, jag läste, jag skrattade och jag grät. Tänk att du vid en ålder av 15 år trodde du hittat den människan du ville dela resten av ditt liv med, att du hade ett liv du aldrig skulle kunna värdesätta mer än någonting annat.
Det är så långt ifrån det liv jag har idag, mitt liv idag är verklighet, mitt förra är en dimma.
inte en dimma för att du inte minns något, nej utan för att du egentligen aldrig visste vem du var, du var uppskattad, omtyckt & älskad, men ändå så vilsen i dig själv...
- jag srår på två på ben, jag giller mig själv och jag älskar mitt liv, förstör det inte.